Ett halvt sekel
Har kollat statistiken här på bloggen och konstaterat att resedagboken var mindre intressant, så andra veckan på semestern får stanna i den handskrivna boken.
Hur som helst, jag har varit ledig i tre dagar och firat att jag blivit ett halvt sekel. Sitter just och fundrar över om det är nåt att fira. Vad är skillnaden på att fylla 49 eller 50. Är det en bedrift att fylla det sistnämnda? Skit samma, trevligt var det i alla fall. Nu är ordningen återställd, och torsdag på jobbet kändes som måndag. Det är en härlig känsla att veta att tisdagen i morgon är en fredag. (Hänger ni med).
Var i Kristianstad idag efter jobbet och hämtade mina nya glasögon, nu kan jag läsa pocket igen....Ups, hur lät det där....? Optikern kallade det för åldersseende. Hm. Glad blev jagi alla fall. De hade en kampanj så mina glasögon kostade 2700. De förra paret gick på 6000. Funderar på vad jag ska spendera de andra pengarna på då istället. Är säker på en sak,... det blir inga problem att hitta nåt att spendera överskottet på.
I brist på annat kan man skriva blogg...
En härlig semester har det varit. Jag och sambon var på Skiathos i två veckor. Två underbara veckor i ett litet paradis. Jag kan varmt rekommendera det som resmål. Tänker berätta lite om vår resa dit. Vi reste från Kastrup då utbudet från Sturup är litet. Då tåget går hemifrån Bromölla och hela vägen till Kastrup så tyckte vi att det var jättebra att slippa ha bilen stående där i två veckor. Incheckningen skulle vara redan klockan sex på morgonen så vi tog ett kvällståg och tänkte att vi skulle kunna sova några timmar på flygplatsen. En natt med lite knackig sömn gjorde ju ingenting då vi skulle vara framme vid elvatiden och kunde lägga oss under ett parasoll och ta igen det.
Vi kom till Kastrup vid tolvtiden på natten och upptäckte att allt att sitta på var metallbänkar. Vem fan kan sova sittande på en metallbänk? Inte jag i alla fall. Natten blev lång, med ett antal Gin-tonic på burk och Backgammon. Vi såg på den stora tavlan i hallen att morgonflygen var uppsatta. Vi hittade inte nåt till Skiathos, men vårt flightnummer stämde med en destination Thessaloniki... När det kom någon att fråga på morgonkvisten så fick vi veta att det var strejk bland brandpersonalen på öarna, därför den nya destinationen. Men ingen visste var vi skulle ta vägen sen.
När vi kom fram till Grekland blev vi mottagna av Vingpersonalen. De berättade att vi skulle få åka buss i 4.5 timma till en liten hamn för att sen åka båt i 2.5 timme till Skiathos. Kul information när man inte sovit på ett dygn. Bussen hade AC tack och lov och resan var kanon. Ett jättevackert landskap, upp i berg och ner i dalar. En resa jag aldrig hade fått göra annars. Båtresan var oxå trevlig, fast nu var vi så trötta att jag knappt kommer ihåg nåt av den. Vi kom till hotellet klockan 20.00 och hade då bara fått i oss två bagetter och flygfrukosten, så en kort middag och sen tidigt i säng. Skrev jag att det var 98 trappor upp till vårt rum.... hehe... med resväska efter denna dag...hehe... Det är en annan historia.
Inbrott...
Det jag ska berätta om hände när jag var femton år. Jag och min bästa kompis var tillsammans med två killar, även dom var bästa kompisar. (Det var väl ofta så). Killarna var tre år äldre än oss, en oerhört stor ålderskillnad när man är femton. Det var en kall vinterdag coh vi hade som vanligt inget speciellt för oss. Killarna skulle i vanlig ordning impa på oss tjejer, så vi begav oss iväg till en stor sjö där vi skulle ut och gå på isen. Jag var fruktansvärt rädd för att ge mig ut på isar, men när man är femton erkänner man inte det för grabbarna. Man ville ju inte avslöja att man var en fegis. Sagt och gjort, vi begav oss ut på sjön... långt långt från land. Jag kan fortfarande komma ihåg skräcken som var som fastnaglad i kroppen, hur svårt det var att andas och hur jag så gott jag kunde försökte att kamouflera det. Jag skyllde på att jag frös när kroppen skakade okontrollerat. Idag finns det ingen som kan få mig att promenera på isar. Hur som helst så frös allihop när vi kom på fast mark igen.
Vi var i ett sommarstugeområde, ett mycket ödelagt sådant. Åretruntboende i sådana områden var inte uppfunna då. Killarna föreslog att vi skulle gå in i ett av husen för att värma oss. Det tyckte vi tjejer var en god idé. Vi skrapade bort kittet runt ett fönster, lirkade ut rutan och ställde det försiktigt bredvid på marken vid husväggen. Sen kröp vi in en och en. Väl därinne kom vi underfund med att det var lika kallt där som ute. Lite lagom besviken gick en av grabbarna runt i huset och kollade om det fanns nåt att värma sig med. Han hittade en lapp på köksbordet där det stod följande:
Då vi haft ett antal inbrott här den senaste tiden så är huset numera bevakat.
Jag reagerade inte speciellt på lappen, vi hade ju inte gjort inbrott...(inbrott var väl om man hade sönder nåt eller snodde nåt med sig???) Killarna fick däremot bråttom och ville därifrån. Sagt och gjort så kröp vi ut genom fönstret igen och lommade därifrån.
Kalla mig gärna blåst, men det tog flera år innan det gick upp för mig att det faktiskt var ett inbrott vi gjort.
Nya inputs
Input är dagens ord. Har haft studiedag idag och varit i Hässleholm. Där samlades SFI-skolor från nordostliga Skåne. För den som inte vet vad ordet input står för så är det precis det man kallar det som trycks in i en SFI-elev när det gäller språkinlärning. Sen finns det output. Det är det som kommer ur samma elev när den öppnar munnen. (vilken jävla förklaring), Hur som helst så var det en trevlig dag. Mycket av det som föreläsaren berättade om fanns nånstans bak i muskelminnet sen högskolan och som fick en helt ny betydelse nu när jag har praktiserat det i verkligheten.
Det som alltid är himla kul när man är iväg på studiedagar är att träffa andra SFI-lärare och utbyta och jämföra erfarenheter. Tyvärr så brukar det vara den punkten som ligger sist på dagen och oftast ganska kort tid. Det är synd tycker jag, det är ju dom samtalen man lär sig mest på. Det är kul att utbyta tips och ideer och det känns bra att få bekräftat att det man själv gör är bra. När jag började att jobba som SFI-lärare kände jag mej så osäker. Frågade om mycket och förlitade mej på att det som mina äldre och mer erfarna kollegor sade var rätt. Idag kan jag dock se att det jag lärde mej på högskolan är bra och att det jag gör stämmer med det man ska göra. Det känns ju alltid skönt att förlita sig på sig själv. Det gör att man känner sig kompetent. Det är sånt jag måste komma ihåg när jag gör något nytt. Jag blir alltid så himla nervös och osäker när det är nåt nytt på gång. Sen ganska så snart så känner jag att det inte var så farligt och att jag faktiskt kan det jag gör.
I fredags fick jag frågan från min chef om jag vill ha Historia A på komvux nästa läsår. Jag är ju behörig historialärare så det borde väl inte vara några problem. Jag sa ok, men vet att jag kommer att dö av nervosiet innan jag är igång med det. Känner mig lite ringrostig så jag får väl plugga på lite i sommar:)
Det var allt för den här gången....Tjingeling
Fan eller jävlar??
Tack och hej, leverpastej.
Inget är som väntans tider.
Blir lite avbruten av min kollega som oxå jobbar ikväll. Hon tycker verkligen att jag ska skriva att hon är den bästa kollegan jag har. Det skriver jag så gärna, inte bara för att vara bussig mot henne utan av den enkla anledningen att hon faktiskt är det.
Tillbaka till semestern. Kom ihåg samma vecka förra året, då var vi oxå lediga några dagar. Vi tog matsäckskorgen med oss och åkte ner till Åhus. Där promenerade vi på stranden i solen och det var lite lite snö. För två år sen var vi oxå lediga. Då hade vi samma korg med oss (fast ett annat innehåll tack och lov) Den gången styrde vi bilen mot Sandhammaren, en gigantisk strand (i Skånska mått). Den gången satt vi i sanddynerna och solade och ingen snö så långt ögat kunde nå. Oj, nu är det dax att jobba.
Tjingeling
Party?
På min förra arbetsplats i Södertälje gillade vi att festa. Flera gånger om året hade vi stora och grymt trevliga fester. För ett par veckor sen bestämde en kollega och jag att vi skulle fixa en fest på vårt jobb. Sagt och gjort vi trixade ihop en inbjudan och satte upp den i personalrummet. Ett fåtal har skrivit upp sig.
Idag på vår personalinformation lobbade vi lite extra för festen. Hur tror ni att gensvaret blev???JIPPY VI SKA HA FEST!!!!! Å nej, glöm det. "Måste det vara på en fredag.?" "Hur ska man hinna hem och duscha?"
Sen berättade vi att vi i festkommiten fördelar vem som ska ta med vad, till ett stort knytisbord. Då var det inte bra heller. Jag lovar i alla fall att det här är första och sista gången som jag planerar och bjuder in till fest på min arbetsplats. Nej, tacka vet jag Blombackaskolan i Södertälje, där blir alla glada när det är dax för fest.
En dag på jobbet.
Idag är det den stora fettisdagen. Ett bra tema att använda sig av i undervisningen. Igår fick två av våra SFI-grupper baka bullar till alla elever och idag har vi alla gjort resten. På morgonen började jag med att vi tillsammans i klassen läste receptet på semlor och gick igenom svåra ord. Det är inte helt lätt för en SFI-elev att förstå ord som knåda, tillsätt, sikta, grädda osv. Ett recept är skrivet i verbets imperativform (hehe…. Inte illa för att vara utbildad SO-lärare), så det är en jättebra övning att ha med i grammatiken. Jag bestämde mig för att vi skulle böja alla verb i texten tillsammans.
Vad jag inte hade räknat med i förväg var att skolan hade besök av skolinspektionen. Ja, alltså, jag visste att de var i huset, men vi hade fått information om att de skulle inspektera vuxengymnasiet. SFI var inte på tapeten denna gång. Hur som helst, så hann jag bara börja min första lektion så knackade det på dörren. In kom en kvinna från den tidigare nämnda skolinspektion. Hon presenterade sig och slog sig ner längst bak i klassrummet men papper och penna i högsta hugg…
Måste erkänna att jag blev lite nervös. Hur som helst, jag fortsatte undervisningen och berättade även för henne att det vi gjorde nu skulle utmynna senare på dagen i att vi skulle baka färdigt semlorna och fika.
Kvinnan gick runt och tittade när eleverna böjde verb för fullt. Hon tyckte att det var svåra verb vi övade och undrade om det inte var i svåraste laget. ( att knåda, knådar, knådade, ska knåda). Sen vänder hon sig till en elev och säger ”Vad bra att ni får integrera praktik med de teoretiska momenten”. Min elevs min när hon tittade på mig och hennes ögon sa HJÄÄÄÄÄLP!!! vad säger människan, är obetalbar. Tänk vad tokigt det kan bli när någon från en annan planet ska besöka oss i skolverksamheten.
Som de vuxna sjunga....
Det talesättet lärde min mamma mig för länge sen. Och om det inte är allmänt känt vad det betyder så är det att barn är experter på att fånga upp vad vi säger.
För en stund sen vinkade jag hej då till min dotter med familj. Mitt lilla barnbarn har varit som en liten papegoja hela helgen. Lyssnar iakttar och gör likadant. Hon har tjattrat, mamma, titta, hejhej.... och vinkat.
Vi satt och tittade på OS-invigningen när alla nationer kom in. Många av dom vinkade i kameran, barnbarnet hade fullt sjå med att vinka tillbaka. Hon tyckte att det var jättekul att det var så många som vinkade till henne.
Jag kommer ihåg när mina egna barn var små. Min dotter var ungefär tre år och satt och lekte med sina barbiedockor. Hon tjattrade på och hade en inlevelsefull dialog dockorna emellan. Plötsligt hör jag hennes röst bli mer och mer irriterad och följande kommer ur hennes mun:
- Nu får du sluta tjata... jag tror att jag får magsår på dig...
Men hallå...hon var tre år... fick mej en liten tankeställare på vad jag sa till barnen.
En annan gång när jag hämtat min son och en kamrat på lekis, eller hette det sexårs.. skit samma..
Jag gick lite bakom killarna som var fullt upptagna med en ingående diskussion om ditt och datt. Plötsligt hör jag min son säga följande:
- Min morfar har flint!
- näää, dricker han för mycket sprit??
- Ja.... jag tror det!
Ånej, det har dom inte hört från mig först...men var får dom allt ifrån? Kul var det i alla fall. En hel del kommer man ihåg fast det är länge sen, men jag önskar att jag var duktigare på att anteckna saker som sas eller hände. Det är så kul att plocka fram så här långt senare. Många gånger tänkte jag, det här var så kul så det glömmer jag aldrig. Men sen slår senil-light till och då är det borta.
Fast det här med att anteckna är ju oxå olika. När jag fick mitt första barn köpte jag en sån där Boken om mig själv. Herre gud... Jag skrev så pennan glödde. Datum för alla tänder, presenter på födelsedagen, första ordet, första stegen osv... i all oändlighet.
Stackars barn nummer 2. Hon fick visst bara två tänder och har nog aldrig lärt sig gå. Ja alltså om man ska lita till boken. Samma sak med foton... Usch nu börjar jag känna ett litet skäms komma krypande. Min son som är äldst, massor av bilder, i alla möjliga och omöjliga situationer. Min dotter, ja, hon har varit nyfödd, det är dokumenterat med bild, men sen blev hon ett år med en rasande fart. Stackars barn..men som tur är så har hon nog inte fått några stora med av det.
Bytes:
Två till fem minusgrader, snö, dimma, en jävla kall vind, skottning, dyra elräkningar.
Jag vill ha:
Vårsol, fågelkvitter, islossning i havsviken utanför fönstret, snödroppar och krokus vid husknuten, vattendropp från taket samt den här härliga känslan i kroppen som infinner sig på våren.
