Som de vuxna sjunga....
... så kvittrar de unga.
Det talesättet lärde min mamma mig för länge sen. Och om det inte är allmänt känt vad det betyder så är det att barn är experter på att fånga upp vad vi säger.
För en stund sen vinkade jag hej då till min dotter med familj. Mitt lilla barnbarn har varit som en liten papegoja hela helgen. Lyssnar iakttar och gör likadant. Hon har tjattrat, mamma, titta, hejhej.... och vinkat.
Vi satt och tittade på OS-invigningen när alla nationer kom in. Många av dom vinkade i kameran, barnbarnet hade fullt sjå med att vinka tillbaka. Hon tyckte att det var jättekul att det var så många som vinkade till henne.
Jag kommer ihåg när mina egna barn var små. Min dotter var ungefär tre år och satt och lekte med sina barbiedockor. Hon tjattrade på och hade en inlevelsefull dialog dockorna emellan. Plötsligt hör jag hennes röst bli mer och mer irriterad och följande kommer ur hennes mun:
- Nu får du sluta tjata... jag tror att jag får magsår på dig...
Men hallå...hon var tre år... fick mej en liten tankeställare på vad jag sa till barnen.
En annan gång när jag hämtat min son och en kamrat på lekis, eller hette det sexårs.. skit samma..
Jag gick lite bakom killarna som var fullt upptagna med en ingående diskussion om ditt och datt. Plötsligt hör jag min son säga följande:
- Min morfar har flint!
- näää, dricker han för mycket sprit??
- Ja.... jag tror det!
Ånej, det har dom inte hört från mig först...men var får dom allt ifrån? Kul var det i alla fall. En hel del kommer man ihåg fast det är länge sen, men jag önskar att jag var duktigare på att anteckna saker som sas eller hände. Det är så kul att plocka fram så här långt senare. Många gånger tänkte jag, det här var så kul så det glömmer jag aldrig. Men sen slår senil-light till och då är det borta.
Fast det här med att anteckna är ju oxå olika. När jag fick mitt första barn köpte jag en sån där Boken om mig själv. Herre gud... Jag skrev så pennan glödde. Datum för alla tänder, presenter på födelsedagen, första ordet, första stegen osv... i all oändlighet.
Stackars barn nummer 2. Hon fick visst bara två tänder och har nog aldrig lärt sig gå. Ja alltså om man ska lita till boken. Samma sak med foton... Usch nu börjar jag känna ett litet skäms komma krypande. Min son som är äldst, massor av bilder, i alla möjliga och omöjliga situationer. Min dotter, ja, hon har varit nyfödd, det är dokumenterat med bild, men sen blev hon ett år med en rasande fart. Stackars barn..men som tur är så har hon nog inte fått några stora med av det.
Det talesättet lärde min mamma mig för länge sen. Och om det inte är allmänt känt vad det betyder så är det att barn är experter på att fånga upp vad vi säger.
För en stund sen vinkade jag hej då till min dotter med familj. Mitt lilla barnbarn har varit som en liten papegoja hela helgen. Lyssnar iakttar och gör likadant. Hon har tjattrat, mamma, titta, hejhej.... och vinkat.
Vi satt och tittade på OS-invigningen när alla nationer kom in. Många av dom vinkade i kameran, barnbarnet hade fullt sjå med att vinka tillbaka. Hon tyckte att det var jättekul att det var så många som vinkade till henne.
Jag kommer ihåg när mina egna barn var små. Min dotter var ungefär tre år och satt och lekte med sina barbiedockor. Hon tjattrade på och hade en inlevelsefull dialog dockorna emellan. Plötsligt hör jag hennes röst bli mer och mer irriterad och följande kommer ur hennes mun:
- Nu får du sluta tjata... jag tror att jag får magsår på dig...
Men hallå...hon var tre år... fick mej en liten tankeställare på vad jag sa till barnen.
En annan gång när jag hämtat min son och en kamrat på lekis, eller hette det sexårs.. skit samma..
Jag gick lite bakom killarna som var fullt upptagna med en ingående diskussion om ditt och datt. Plötsligt hör jag min son säga följande:
- Min morfar har flint!
- näää, dricker han för mycket sprit??
- Ja.... jag tror det!
Ånej, det har dom inte hört från mig först...men var får dom allt ifrån? Kul var det i alla fall. En hel del kommer man ihåg fast det är länge sen, men jag önskar att jag var duktigare på att anteckna saker som sas eller hände. Det är så kul att plocka fram så här långt senare. Många gånger tänkte jag, det här var så kul så det glömmer jag aldrig. Men sen slår senil-light till och då är det borta.
Fast det här med att anteckna är ju oxå olika. När jag fick mitt första barn köpte jag en sån där Boken om mig själv. Herre gud... Jag skrev så pennan glödde. Datum för alla tänder, presenter på födelsedagen, första ordet, första stegen osv... i all oändlighet.
Stackars barn nummer 2. Hon fick visst bara två tänder och har nog aldrig lärt sig gå. Ja alltså om man ska lita till boken. Samma sak med foton... Usch nu börjar jag känna ett litet skäms komma krypande. Min son som är äldst, massor av bilder, i alla möjliga och omöjliga situationer. Min dotter, ja, hon har varit nyfödd, det är dokumenterat med bild, men sen blev hon ett år med en rasande fart. Stackars barn..men som tur är så har hon nog inte fått några stora med av det.
Kommentarer
Postat av: Marie
Jag ler och känner värme
Härligt med minnen
Postat av: Frida
Det är okej. Lillasyster får stå ut med luckor i Min första bok. Men sen kommer barnbarnet och då kan både förstfödd och lillasyster slänga sig i väggen! Nu skickas det bilder över hela Sverige, läggs in fakta om på facebook och roliga händelser skrivs det om på bloggen! =) Eftersom att jag inte än har lyckats hitta tid att scrapbooka om lillan så är det super att du förevigar alla roliga egenskaper som dyker upp!
Trackback
