Världen är bra liten
När min sons resa till Sydamerika närmade sig mer och mer i januari blev jag mer och mer orolig. Trots att han är snart 28 år så slutar man ju som mamma inte att oroa sig. Den dagen han reste iväg så var jag så nervös och mådde så dåligt så att jag tänkte att de här tre månaderna kommer att bli olidliga. Kan låta fånigt och jag kan verkligen inte förklara varför jag kände så, men jag tror att en orsak var att jag inte hade nån koll på den delen av världen. (hugeda mig... nu erkänner jag det trots att jag är SO-lärare) Sagt och gjort, samtidigt som han satt på planet till Buenos Aires satt jag hemma vid datorn och läste på om Argentina. Kom ganska snabbt fram till att det nog inte var det farligaste stället på vår jord. Har sen under resans gång fortsatt att läsa på om denna kontinent. Det har gjort att oron har stillat sig.
Sen är det ju helt otroligt vad enkelt det är att hålla kontakten. Vi pratar med varandra på Skype, där både hör jag honom och ser att han är brunbränd och välmående. De har även en jättetrevlig blogg som jag läser.. Kan verkligen rekommendera att titta i den... kul läsning. www.norgesydamerika.blogg.se
För att återkomma till rubriken så tycker jag att världen har krympt med all teknik som finns. Har nästan lika mycket kontakt med Dennis nu som jag hade när han var i Norge eller hemma i Umeå. Å de är ju en himla tur när man är en sån hönsmamma som jag.
