Kringelgumman

Skrev för en vecka sen lite tankar kring vad kärlek är ...Eftersom jag tycker att det är ett härligt ämne att vetilera så har jag skapat en egen kategori för det. (IIIich... va sliskigt, men mulligt)

Kärlek är att få små kärleksförklaringar på post-it lappar. Dessa små pappersbitar kan upphittas i:

 - Toffeln

 - På insidan av toalettsitsen

 - Virat runt tandborsten

 - I kaffeburken

 - Under kudden

 - På hyllkanten i garderoben

 - I torrfoderburken till katten

 -På filförpackningen i kylskåpet

och fler platser. Tänk vad härligt det är att hitta dessa. Visst är det väl romantiskt att få röda rosor på Alla hjärtans dag, men det går inte att jämföra med dessa små lila lappar.

När min sons resa till Sydamerika närmade sig mer och mer i januari blev jag mer och mer orolig. Trots att han är snart 28 år så slutar man ju som mamma inte att oroa sig. Den dagen han reste iväg så var jag så nervös och mådde så dåligt så att jag tänkte att de här tre månaderna kommer att bli olidliga. Kan låta fånigt och jag kan verkligen inte förklara varför jag kände så, men jag tror att en orsak var att jag inte hade nån koll på den delen av världen. (hugeda mig... nu erkänner jag det trots att jag är SO-lärare) Sagt och gjort, samtidigt som han satt på planet till Buenos Aires satt jag hemma vid datorn och läste på om Argentina. Kom ganska snabbt fram till att det nog inte var det farligaste stället på vår jord. Har sen under resans gång fortsatt att läsa på om denna kontinent. Det har gjort att oron har stillat sig.

Sen är det ju helt otroligt vad enkelt det är att hålla kontakten. Vi pratar med varandra på Skype, där både hör jag honom och ser att han är brunbränd och välmående. De har även en jättetrevlig blogg som jag läser.. Kan verkligen rekommendera att titta i den... kul läsning. www.norgesydamerika.blogg.se
För att återkomma till rubriken så tycker jag att världen har krympt med all teknik som finns. Har nästan lika mycket kontakt med Dennis nu som jag hade när han var i Norge eller hemma i Umeå. Å de är ju en himla tur när man är en sån hönsmamma som jag.

Jag skrev tidigare om hur annorlunda och jätteroligt det är att jobba med elever från andra kulturer. Det spelar ingen roll om de är vuxna eller barn. Varje dag på jobbet så dyker det upp någonting att diskutera som skiljer sig i vanor och traditioner. Den här gången ska jag berätta något som hände på mitt gamla jobb då jag jobbade som mellanstadielärare.
Kalvar på grönbete är rena vaktparaden om man ska jämföra med mellanstadieelever från storstan när det är dags för utflykt. Vi var på Naturskolan, en slags utomhusskola där barn får komma och lära sig allt möjligt om natur och hur man gör i naturen. Temat den dagen var Skogen. Om en sådan utflykt skulle göras med barn från landsbygden och i synnerhet svenska barn...(hoppas att jag inte stack ut hakan för mycket nu, jag vet att jag generaliserar) så skulle nog det se ut på ett sätt som jag skulle tycka var självklart.

De barnen jag hade med mej som kommer från andra kulturer är nästan aldrig i skogen. I deras hemländer kan det vara förknippat med livsfara. (En av mina vuxenelever idag har sett lejon på nära håll utanför sitt hem.) En av föräldrarna till en elev i mellanstadieklassen hade sina betänkligheter inför utflykten och ville bli försäkrad om att det inte fanns lejon eller andra vilda djur dit vi skulle. En av eleverna jag hade med mig i skogen frågade om räven kunde äta hela henne. När jag bedyrade henne att så inte var fallet så kom hon dock fram till att det var förenat med livsfara att göra illa sig så att blodvite uppstod. Då skulle skogens alla djur komma springande sniffande efter var blodet är och kasta sig över den skadade stackaren.

Dessa barn har heller inte nån koll på vad man har på sig i skogen. De hade inga stövlar och inga gamla slitna kläder, utan istället var de iklädda ballerinaskor, sprillans nya små korta vita jackor och matsäcken i handväskan. Se framför er deras miner när händerna blev smutsiga av kåda och jord. När jag var liten sa min mamma att "skitiga barn är lyckliga barn", ååånej, det gäller inte dessa barn. De såg ut som de fått bajs på händerna.
En pojke kom fram till mig och sa att han hade ett problem. Han såg mycket olycklig ut och jag blev en mikrosekund orolig för att något hemskt hade inträffat. Det visade sig att han var kissnödig och hade aldrig kissat i skogen förut. När jag sa åt honom att det inte är svårare än att gå bakom en sten, ta fram den och kissa på marken, så såg han ut som om jag hade tappat förståndet. Ärligt talat så vet jag inte om han lydde mitt råd eller var en mycket kissnödig kille när vi kom tillbaka på eftermiddagen.

Undrar hur vi svennar skulle tänka och agera om vi skulle byta hemland och kultur. Tänk när vilt främmande människor tilltalar oss, eller att vara välkommen hem till folk utan att vara inbjuden iförväg. Eller att slippa ligga ensam och övergiven på ett vårdhem som gamling utan istället bli omhändertagen av familj och släkt. Exemplen kan fortsätta i det oändliga. Hur som helst så tycker jag att det är jättekul och otroligt berikande att se dess kulturkrockar.

..är inte helt lätt. Framförallt när man som vuxen kommer till Sverige och inte har någon längre skolbakgrund. Själv är jag inte någon större språkbegåvning. Mina tyskakunskaper från skoltiden var så knapphändiga att jag glömt allt. Om inte engelskan var ett sånt levande språk som man hör dagligen så hade det nog gått samma väg.

Mina elever på SFI har varierad förmåga att lära och ta till sig det nya språket, därför försöker jag att hitta på olika sätt att undervisa. Ett av dessa är att sjunga. (Jag kan till exempel sjunga med i Eros Ramazzottis låtar på italienska fast jag inte kan ett ord italienska.)

Mina elever sjunger för full hals på perfekt svenska trots att dom knappt kan göra sig förstådda i andra sammanhang. Topplistan av sånger är:

·        Jag vill vara din Margareta

·        För att du finns

·        Låt kärleken slå rot

·        Leende guldbruna ögon

Jag lovar, det är en upplevelse att vara med. Sen har vi det här med dialekter. Våra stackars elever får lära sig uttal på skånska, blekingemål, småländska och stockholmska. Det är nog inte helt lätt att byta lärare här. Jag hade en elev förra terminen som var imponerad av Stockholm och min dialekt. Jag lärde honom att säga, ”tjeeena, hur e leeget. Den här terminen har han en annan lärare och hon förstår inte vad han menar….:)

 Tjingeling för den här gången.

 Idag är det den stora fettisdagen. Ett bra tema att använda sig av i undervisningen. Igår fick två av våra SFI-grupper baka bullar till alla elever och idag har vi alla gjort resten. På morgonen började jag med att vi tillsammans i klassen läste receptet på semlor och gick igenom svåra ord. Det är inte helt lätt för en SFI-elev att förstå ord som knåda, tillsätt, sikta, grädda osv. Ett recept är skrivet i verbets imperativform (hehe…. Inte illa för att vara utbildad SO-lärare), så det är en jättebra övning att ha med i grammatiken. Jag bestämde mig för att vi skulle böja alla verb i texten tillsammans.

Vad jag inte hade räknat med i förväg var att skolan hade besök av skolinspektionen. Ja, alltså, jag visste att de var i huset, men vi hade fått information om att de skulle inspektera vuxengymnasiet. SFI var inte på tapeten denna gång. Hur som helst, så hann jag bara börja min första lektion så knackade det på dörren. In kom en kvinna från den tidigare nämnda skolinspektion. Hon presenterade sig och slog sig ner längst bak i klassrummet men papper och penna i högsta hugg…

Måste erkänna att jag blev lite nervös. Hur som helst, jag fortsatte undervisningen och berättade även för henne att det vi gjorde nu skulle utmynna senare på dagen i att vi skulle baka färdigt semlorna och fika.

Kvinnan gick runt och tittade när eleverna böjde verb för fullt. Hon tyckte att det var svåra verb vi övade och undrade om det inte var i svåraste laget. ( att knåda, knådar, knådade, ska knåda). Sen vänder hon sig till en elev och säger ”Vad bra att ni får integrera praktik med de teoretiska momenten”. Min elevs min när hon tittade på mig och hennes ögon sa HJÄÄÄÄÄLP!!! vad säger människan, är obetalbar. Tänk vad tokigt det kan bli när någon från en annan planet ska besöka oss i skolverksamheten.

Finns det något underbarare än att vara mormor? Ja, det skulle vara att va farmor eller mormfar eller.... men nej jag tror nog att mormor är det bästa. Är själv det till en goding som snart är nio månader. Tiden har gått så fort samtidigt som det känns som hon funnits här så länge. Det känns som igår när hon var så där pytteliten, och tänk när jag lade handen på min dotters stora mage och kände hur det rörde sig där innanför. Det ögonblicket var magiskt. I morgon får jag finfrämmade, då kommer min goding och hälsar på. Den mysigaste stunden är på morgonen när bara jag och hon är vakna. Vi kan morna oss och ha mysigt. Små nyvakna barn i pyamas, mmm.
Pratade med det lilla barnbarnet i telefonen härom dagen. Jag pratade på för fullt och den lilla svarade hela tiden mamma, mamma, mamma. Det är det nya ordet. 

Tänkte dela med mig av en underbar bild här, men vete sjutton varför det inte funkar... får återkomma med det.




   

Ja, vet vore nåt. Jag är så himla trött. Sover som en klubbad på nätterna och vaknar som ett vrak. Funderar på om jag har nån allvarlig sjukdom. Det sitter nån jävla papegoja på axeln och fräser jävla klimakteriekossa... Inte vet jag vad den menar. Har ju hört talas om vallningar, men det är inget som stämmer på mig. Jag har nån annan åkomma. Vem kan rå för att värmen växlar på jobbet så att koftan åker på och av hela tiden. Eller att en jävla finne har parkerat sig på min axel, och nu menar jag inte en granne från öst. Nej, det är nog nåt depressivt. Humöret växlar konstant. En jobbarkompis frågade härom dagen Varför är du så tyst idag?  Jag tänkte tanken, Om jag öppnar munnen så ber jag dig att fara åt helvete, men det sa jag så klart inte.  Å så behandlar man inte sina kompisar. Hon kan ju inte hjälpa att jag fått en sjukdom. Nä, troligen är det ett virus som går över om ett par dar....tjingeling.

Ja visst ja... Jag lovade ju att berätta varför jag kallar mig för kringelgumman. Ska berätta lite Sötäljehistoria.
I slutet av 1800-talet byggdes järnvägen ända fram till centrala Södertälje. Det är på samma plats som centralstationen ligger idag. Anledningen till att man byggde ända in till stan var att här fanns Torekälla, dit man kunde bege sig för att dricka brunn. Vi hade oxå det stora badhotellet. Nåväl hit kom de rika och förnäma stockholmsdamerna för att bada och må väl.

Detta drog täljebefolkningen nytta av, så kvinnor bakade goda kringlor och gick sen på järnvägsstationen och sålde dessa till stockholmarna. Därav namnet Kringelgumman. Idag är det en symbol för staden och en av de stora galleriorna heter Kringlan. Sen går även min hemstad under namnet Tokstan, men det av en helt annan anledning. Kan dra en kortis om det oxå. (för den som orkar läsa så här långt.) I Södertälje heter en av de högst placerade platserna Torekällberget. Idag är det ett slags lillskansen, dit man förflyttat en del gamla hus som det är museum i. Sen finns det oxå en del djur som finns eller fanns på svenska bondgårdar, ex  kor, får, hästar, grisar mm.  Förr i tiden, jag tror nån gång på medeltiden, så behövdes det timmer till staden för att kunna bygga nya hus. Man skickade då upp ett gäng herrar som skulle hugga ner skog på Torekällberget för att sen forsla det till stan. Sagt och gjort, träd höggs ner och sen släpade man ner dessa till staden. Väl nere var det nån smartskalle som frågade varför dom inte rullade ner träden istället för att släpa. Då bar dumskallarna upp träden igen på berget för att sen rulla ner dom.... Alltså....Tokstan.

Tänk vad saker och ting kan förändras beroende på var man bor. Jag har väl aldrig känt mej som en norrlänning förut. Men i vissa situationer så känner jag lappgubben komma smygande i mig. Har flyttat 55 mil söderut och genast är snö något exotiskt.... hm, kanske fel ord i det här sammanhanget. Ska väl snarare skriva mycket ovanligt. Det räcker med att det kommer singlande några snöflingor så är hastigheten på E22:an nere i femtio, och jag menar att ALLA kör sakta. Det är som en liten ringlande karavan som tar sig framåt. Första gången jag hamnade i den karavanen så var jag helt övertygad om att det hänt en olycka längre fram. Men inte då..... när jag kom till jobbet fick jag höra att det var snökaos. Lappgubben i mig sa tyst för sig själv... åh nej, det är lite snö bara.

Fast visst är det annorlunda med vintern här och jag ska inte göra narr av skåningarna. Det blir ganska så fort snödrev när vinden friskar i, och det är läskigt när den snöfria vägen helt utan förvarning är täckt av ett tjockt vitt täcke. Å tänk vad den här vintern har skapat samtalsämnen. Överallt pratas det snöröjning sandning och kyla. Själv tycker jag att det är en kanonmysig vinter. De sju kubiken med ved som vi köpte i höstas och som jag tyckte var åt helsike för mycket har sakta men säkert krymt. Som den pyroman som jag är så är det såå nice att elda en skön brasa på kvällarna.